Det var exakt nio dagar sedan vi gjorde slut. 

Jag mår mycket bättre nu, men det gör fortfarande ont ibland. Det är antingen så att jag hör en låt som påminner om honom, hör någonting om honom eller går förbi en plats där jag blir påmind om honom. Det är som om han finns överallt, förutom hos mig. 

De två första dagarna var brutala. Jag grät mig till sömns och hoppades att allt bara var en mardröm. För även om han hade gjort mig illa, saknade jag honom. Som tur var, var mina kompisar snälla och förstående mot mig. Men nu är allt så konstigt.

Jag bläddrade igenom min instagram och såg en bild på honom. Han log, hans hår låg på sidan som han vet att jag tycker om när det gör och i bakgrunden såg jag en affisch av ett band som vi båda tycker om. Det var en sådan söt bild att jag nästan började gråta. Nästan. För jag tänkte "skärp dig, han var dum mot dig" och loggade istället ut ur instagram.

Alltså, tänk att jag verkligen mått såhär dåligt pågrund av en kille?????? Herregud??? Och att jag inte kan fatta nu hur jag kunde må så dåligt??? 

Det roliga är att allt är okej nu(mellan oss) och att jag var så himla himla ledsen för det som hände. Och jag vet, det är sjukt personligt att lägga upp detta och så, men jag tror att alla går igenom en sådan period i sitt liv. Så det är inte så pinsamt egentligen. 

Hatar btw att vara kär. Det suger även om man är tillsammans med personen. För man tänker liksom inte längre på sig själv. Man tänker bara på den andra personen, eller det gör iallafall jag(lol). Jag är inte kär just nu och jag fruktar till den dagen då jag blir det. För kärlek är farligt. Kärlek får en att vara svartsjuk, får en att glömma sig själv. Och jag vill alltid vara den glada Simona, aldrig den ledsna som inte kan se det bra i hennes vardag. Och nu är jag den glada, den som jag tänker fortsätta vara.