Jag hatar Lund och jag älskar Lund.

Jag älskar Lund för att det är en sjukt mysig stad och de flesta känner någon som känner ens kompis som känner ens familjs vänner som känner ens bästa kompis.
Men jag hatar Lund också. Lund är så himla litet och alla har någon gemensam bekant. Vare sig man vill eller inte får man ett rykte eller någon form av stämpel på hur man "är" som person. Det suger så himla mycket. Det suger att alla som man känner på något vis kommer lära känna varandra. För det uppstår så mycket förutfattade meningar och drama när det är en liten stad och lite människor.

Älska Lund. Hata Lund.
Äh, jag vet inte. Känner mig mest som en stereotypisk hatfull tonåring som hatar sin hemstad och längtar bort bort bort.

Klockan är 02.38 och jag borde egentligen sova just nu för att jag ska upp tidigt imorgon. Aja, det var bara något jag kom och tänka på såhär på "kvällskvisten"(det är typ morgon).

1. Jag hatar när människor säger att jag är lik någon annan(förutom typ snygga kändisar, då blir jag glad<333). Nej men, jag är jag. 
2. Jag kan gå ner i spagat.
3. Jag har 320 p i meritvärde och nej, jag pluggar inte övermycket. Lovar.
4. Jag älskar när killar kan skejta, sjunga, måla eller spela något instrument. Det finner jag väldigt attraktivt.
5. Mina favoritfärger är vinröd, blå och ljusrosa.
6. Jag kan prata engelska, svenska, serbiska och blir förstådd på tyska.
7. Mitt favoritämne är syslöjd (för att man inte måste tänka så mycket hehe).
8. Jag är världens största tidsoptimist. Jag är den där jobbiga kompisen som ofta är sen (förlåt!!).
9. Jag älskar böcker och att läsa.
10. Älskar kramar(!!) och är väldigt gosig. Brukar pussa på mina kompisar fastän det inte är så uppskattat alltid. Busig chey.
11. Jag flyttade till Sverige när jag var 4 år och föddes i Belgrad, Serbien.
12. Jag är feminist. Och antirasist.
13. Jag är agnostiker.
14. Att dansa är nog det bästa som finns, speciellt till någon gammal låt från 2010-2013.<3
15. Blir väldigt irriterad på människor som inte säger "hej" fastän man träffats några gånger. Tycker de är ouppfostrade och oförskämda. 
16. Jag ska gå Natur/ Natur på Spyken. Hoppas vi ses!! Lovar att jag är snäll!
17. Min största fobi är ormar.
18. Jag rider en gång i veckan men funderar på att sluta pga alla dömande ridtjejer(Update: ska sluta haha).
19. Jag är 158.4 cm och är skitkort. Alla påpekar det hela tiden :(
20. Tycker om lojala kompisar!! Därför har jag bara några stycken som jag litar på.
 

bunz hun

Jag ser honom gå i rask takt mot mitt håll. Han har på sig en vinröd tröja med en vit krage som sticker ut och ett par beigea chinos. När han kommer fram kramar han mig stelt och jag tänker på att allt känns så konstigt. Vi pussas inte ens. Det brukar vi alltid göra.

Han börjar berätta om gårdagens händelser, om hur roligt han har haft och när han berättar om någon tjej som ville ha honom tänker jag ”vet du, jag bryr mig faktiskt inte ett dugg”. För det är så det är. Jag bryr mig inte längre.

Och det är när man slutar bry sig som man vet att det är slut. Då funkar det inte även fast man försöker. På vägen hem har knuten i magen lösts upp. Fastän det känns lite sorgligt börjar man tänka att det kapitlet var slut men att ett helt nytt just har börjat.

Först kommer tårarna, du gråter tills det inte går längre.

Sedan är du tom. Det går dagar, veckor, månader.

Du ser honom på bussen, känner igen hans röda mössa och hör hans röst. Ni får ögonkontakt. Du säger hej, hur är det med dig, småpratar lite, ser att han ser lycklig ut, att han har ett nytt liv, utan dig.

Du hoppar av bussen och går vidare. För det är det man gör efter ett tag.

Han är inte lika speciell längre, den röda mössan får inte hjärtat att hoppa till ett extra skutt och hans leende får dig inte att smälta.

Och till slut mår du faktiskt inte så dåligt längre.

Äntligen.