Jag är smått nervös samtidigt som jag är otålig. Det är första gången jag reser själv. Jag checkar in, sätter mig på sätet längst in vid fönstret och slappnar av. Äntligen är jag ombord. En jobbig unge sparkar på mitt säte och jag vill säga till men jag är för snäll, kan inte, vill inte säga till mamman. Det är ju inte hennes fel att ungen sparkar.

Vi lyfter, alla hus och åkrar blir till miniatyrer, bara någon centimeter i mitt synfält.

Sen är jag påväg. Hej Umeå! Hej Kasandra och bästavän!